TechFindings

Jag har läst Den eviga nattens riddare, en roman av Mattias Johansson som utspelar sig i spelvärlden för rollspelet Symbaroum. Jag spelar inte Symbaroum (men andra rollspel) men jag tycker spelvärlden verkar intressant så jag tänkte att jag kan läsa en roman som ren inspiration.

Först kan jag säga att jag lärde mig mer om spelvärlden och jag tycker fortfarande att den är intressant och inspirerande. Mycket förenklat så har det funnits en högkultur, Symbaroum, som gått under av någon ondska. Århundraden har gått och en skog, Davokar, har vuxit upp och döljer ruiner och ondska. Söder om skogen finns ett drottningdöme, och vid skogskanten finns en utpost, Tistla Fäste, därifrån expeditioner och skattletande in i Davokar utgår.

Som litteratur betraktat får nog Den eviga nattens riddare anses ganska dålig. Men det är en tämligen lättläst bok och om allt du förväntar dig är en rollspelsliknande berättelse som introducerar dig till Tistla Fäste, Davokar, dess invånare och folk så kan du ändå läsa den med behållning. Jag skulle absolut rekommendera att du läser den om du ska spelleda Symbaroum.

Nu ska jag ge mig ut på djupt vatten, så här kommer en liten triggervarning och en liten spoilervarning.

I Davokar är alver lömska och farliga, Svartalfer däremot är inte sämre än folk är mest, och även berättelsens rese är en hjälpsam typ. Kampen mellan gott och ont handlar om två goda saker: att tämja naturen för människans bästa, eller att lämna naturen i fred.

Jag försöker att inte läsa med politiska glasögon, för mig är detta bara fantasy och roligt. Jag fattar också att Drakar och Demoners term “svartfolk” som ingen reflekterade över på 80-90-talen kanske får någon normkritisk person på 2010-talet att lyfta på ögonbrynen. Så det är klart att om man gör ett nytt rollspel på 2010-talet så kan alver vara obehagligare än svartalfer, resar kan vara vänner, och man kan sätta ett naturtema (även Tolkiens berättelser handlar om romantisk natur och förstörande industrialism). Men varför? För vems skull? Jag är lite skeptisk.

Det Mörka Hjärtats Vilja

Jag har nu läst även del två, Det Mörka Hjärtats Vilja, och jag är alltjämt skeptisk. Den första halvan av den andra boken är nog det svagaste av de båda böckerna, men den tar sig lite i andra halvan.

Jag rekommenderar att du läser något annat. Och jag blir tyvärr inte alls sugen på att spela Symbaroum heller.